Tölö, hjärta

Sitter på fönsterbrädet och låter blicken vila i rummet. Brädgolvet bjuder in, solfigurer på väggen jag målat själv. Där, precis mitt i rummet, ska jag ställa bordet. Där i hörnet ska soffan stå, lite längre bort kunde jag placera ett annat bord.

Jag har städat skitmycket och ska flytta in i morgon, allt glänser av tomhet och nyhetens tjusning och någon sorts framtidshopp. Vet ni den känslan?

Jag kan sitta och stirra på den tomma lägenheten i flera timmar, för det här är det nya liv jag ännu inte hunnit gnugga in mina vanor i.

Inget rådd, inga känslor, inga dammtussar eller andra (harkel) överraskningar under sängen.

Att flytta är bättre detox än en juicekur: nytt ställe, nya tankar, nya mönster.

---

Det känns som om jag drivit omkring i flera år nu.

Allt har varit tillfälligt: ett år i Berlin, några månader i ett arbetsrum, snabbvisit hos föräldrarna. Mitt liv går i princip att packa ner i en (xxxxxxxxl) kappsäck.

Ett tillfälligt liv, en tillfällighet, någonting som kanske egentligen inte existerar. Noll trygghet, noll hem.

Exempel följer. I mitt senaste hem kunde jag inte sova på grund av att jag officciellt inte fick bo där eftersom det var ett arbetsrum, och samvetsgrann som jag är blev det aningen jobbigt. Men pårige: tänk att fundera på när det är okej att släcka lampan, och blir någon misstänksam när jag duschar 06.30?

Öppna dörren, existera, andas blev saker jag gjorde medvetet och med yllesockor på fötterna, med ett ständigt lyssnande öra, vakande öga. Kanske inte så megahälsosamt.

Nu flyttar jag hem. Hem. Till en fin etta i Tölö. Lyckan och symboliken.

 

 

Lite hederlig vinetys som det heter på god svenska

När frihetsyrseln flyter ut i någon sorts slaskpöl av det som tydligen ändå trots allt är livet känns det samtidigt som att vakna och som att somna.

Ibland är det bäst att gå och köpa det finaste, mörkaste kaffet som finns i Valintatalo. Sätta sig ner på valfri yta, lyssna på Belle & Sebastian och andas lite.

Man är så ensam när man är ensam. Men vill ju inte heller vara tillsammans som någon sorts påhittat tvåsamhetsteam med någon som ropar heja heja och sedan efter en stund bara buar på grund av klädhögar och odiskade kärl. Och som dessutom kan din taktik utan och innan och utnyttjar denna kunskap hänsynslöst. Och kan svika när som helst. Slut på spormetafor.

Men man är så ensam när man är ensam.

Övar mig nu. Genomskådar drömmarna om hundar och nya vinterjackor. Sitter i källarhålan, under lysröret vid ikeabordet, och dricker det allra finaste och mörkaste kaffet jag kunde hitta i Valintatalo. Låter ändå bli att lyssna på Belle & Sebastian eftersom jag har förstört dem med gamla känslor jag inte vill ha tillbaka också om de är fina. Jag vill ha nu, jag vill ha lite carpe jälvla diem och hakuna fucking matata men vad göra när känslan är så svårfångad.

Antingen hets eller passivitet. De två kunde lära sig att leva tillsammans, åh så de skulle leva, de skulle kompensera varandra som månen och solen, getosten och honungen eller whatever. Och de skulle leva lyckliga i alla sina dagar, eller kanske inte alla dagar för de skulle skiljas tio år senare för att livet hade blivit ett evigt kompromissande. Passiviteten skulle bli deppig och skylla på ekorrhjulet och hetsen skulle svara jävla hippie och åka iväg med en skallig men rik advokat i segelbåt.

Och ändå lever jag mer än någonsin det liv jag vill leva. Lycklig men ändå inte för så kan det gå.

Det gäller kanske ändå att komma ihåg att allt är äkta och allt har funnits och allt har hänt for real. Att jag var så otroligt glad och betedde mig som en nykär tonåring som äger världen var också sant just då när jag plötsligt kommit in i en ny livsfas och någonting släppte, jag vaknade ur någonting, tvåsamheten, tristessen, vad det nu var.  Men det går ju heller inte att leva på det sättet, tänker jag nu, yrvaken och vuxnare och yngre än någonsin förr.

För mycket jobb blir man trött av, men tusen gånger värre än att anstränga sig är att låta bli. Jag var ledig i några veckor och kände plötsligt ett tryckande behov av att problematisera saker som förr flutit på och börja proppa i mig chiafrön och gå på Motivus.

När det finns tid för att fila naglarna är det på tiden att aktivera sig. Nu jobbar jag så ingen behöver oroa sig.

Det blir bara bättre, men lättare blir det sannerligen inte.

Förlåt

Glömde att bildsättning är ett måste, annars blir det trist. 

Så här ser jag alltid ut 2015. Läser Taikas drinkbok.

 

2014 – en selektiv tillbakablick aka den traditionella årskrönikan med en touch av det blir bättre mot slutet

Januarilögnen. Berlin är kallare än Finland för två dagar sedan och jag underhåller mig med att känna konsistensen av chiapudding mot min gom och drömma om våren.

Februariskiten. Samma, förutom att jag nu känner också amaranth i munnen och jag gillar det inte. Tapetklister påminner om tapetklister med smak av ruttna trattkantareller. Har tyvärr inga tarotkort men antar att allting har en mening(???).

Marsperformansen. Besöker Leipziger Buchmesse och håller tal om Mumin i diverse tyska städer. Har en ångande jävla automatfrappe i min hand klockan fem på morgonen på väg till en främmande ort och är väldigt ensam och självutmanande men med rädsla som främsta känsla just då och livet kan vara sådant ibland och jag måste ta lugnande örtmedicin och det är nästan okej och jag lär mig saker om hur en är officiell och visar upp ett någorlunda leende ansikte. Anstränger mig verkligen och det går relativt bra = stolt.

Aprilkanalen. Det är varmt om en riktigt försöker känna efter och jag dricker Augustiner vid kanalkanten med pojkvännen. Förkylningsspiralen får sin början och det framtida livet börjar skymta som en ansiktslös mangavarelse i ögonvrån men får än så länge passera obemärkt/ignorerad.

Majskämtet. Arbetsbördan hopar sig och jag träffar mina vänner eller kokar bönor medan råttorna förökar sig i buskarna. Grälar ganska mycket med pojkvännen och han verkar inte förstå att jag är en så insanely kreativ personlighet att jag måste få slänga sockor på golvet och diska lite dåligt. Funderar på att skaffa hund eller en av råttorna. Pupsi.

Junistressen. Satan, snart är tysklandsåret slut. Vad ska jag göra nu? A) Drunkna i quinoakastrullen. B) Bli en social media guru som skriker hårdast och skriver skarpast och har den snyggaste frisyren och alltid vet hur en pinsam tystnad avbryts på bästa sätt (inte för att det behövs för hen låter inte tystnaden uppstå.) C) Fortsätta.

Julijobbet. Vi fortsätter.

Augustiförvirringen. Hejdå Berlin. Saknar så dödsmycket men ändå inte för på något sätt väntar jag men vet det inte ännu. Pojkvännen och jag i Lovisa. Sommarjobbet på tidningen börjar. Glädje trots diffusa framtidsplaner. Han åker till Spanien och tänker stanna, jag har heller inga planer på att åka dit och vänta på mäkkärejobbet som tusen doktorander får före mig. Jag gråter en halv natt och en tredjedels dag. Sedan tystnad. Och så fortsätter det lite lättsamt. Inser ännu inte att livets jävla nachodörrar öppnar sig och ut sprutar glitterskimmer och kramiga armar och nya människor, men det kommer.

Septemberbarnet. Solstråle och regnbåge, parkbänk och kaffe. Tölölivet och ett väldigt främmande och lite skrämmande bejakande av tanken, ensamheten. Tonårskänsla och just det där att livet känns, så skitmycket, dåligt och bra men hela tiden. Jag är ensam och jag är stark, stirrar ut över det löjligt böljande klarblå havet, sockervaddsmolnen, i flera timmar, utan att känna mig det minsta klyschig. Byter ut statistikkursen mot jobb och livet känns som i dikterna jag skrev när jag var fjorton, minus det jobbiga.

Oktoberteinin. Den bara fortsätter, lyckan och förvirringen. Jag är min och jag är jag och jag gör vad jag vill. Lyssnar så högt på musik att alla i bussen hör. Äter triangelsmörgårsar och föds på nytt som en liten glad apa som bara ser möjligheterna och realiteterna, inget svart eller klibbigt.

Novemberkärleken. Flyttar till min egen lägenhet som är ganska suspekt men det går ju inte att tinderdejta hos sina föräldrar och den värsta ekonomiska krisen är över. Fortsätter jobba, det är fint.

Decemberlivet. Tindrandet bär frukt och blir lite så där fjunigt förtjust. Men normaliteten i det övriga. Urk. Jag jobbar men orkar knappt med något annat för det känns som att doppa sitt fejs i en burk full av pureade spindlar när en går ut. Lyssnar på ”If you’re feeling sinister” 3 gånger om dagen. Snart är jobbet slut och vi får se. Härifrån fortsätter vi. Lycka till du också.

Detta har hänt *inåtvänt fniss*

  • Återupptäckten av Dear Catastrophe Waitress av Belle & Sebastian. Känns som en viktig sak att säga. Mjukisvibbar.  
  • Mer jobb än väntat, känns som att jag fixar det och inte behöver ta till moppen.
  • Jag har varit på dejt. Kanske för första gången i mitt liv, eller så har jag förr bara varit lyckligt ovetande om vad jag håller på med och blivit fullständigt överraskad när jag plötsligt blir upphånglad mot en vägg eller liknande. Kul att bli äldre, en blir mindre blåögd. 
  • Blivit expert på att tända brasor. 
  • Älskar Finland. Älskar alla människor. Älskar att åka buss, att jobba, att skriva, att TÄNKA och äga mina tankar. Ändå inte klara av att hålla mina egna hemlisar, men det spelet hade jag väl aldrig några förhoppningar om att vinna. Drömma om jättedumma saker och fnissa för mig själv. OBS: FNISSA FÖR MIG SJÄLV. Känna att missnöjet nästan inte finns och jag är stark och bra. Detta hände efter att någonting liksom kläcktes. Relativt främmande känslor men en protesterar väl inte. Klapp på jävla axeln åt mig själv.
  • MEN jag är mycket missnöjd över att sparrissäsongen är över. Kan någon göra något åt saken tack.
  • När jag nu kom in på rätt spår måste jag nämna att en blir synnerligen ledsen och besviken när det kostar sjuhundra euro att hyra en tolv kvadrats etta i den förbannade hufvudstaden. Hinner inte ens gå på visning. Och i detta land måste en tydligen tjäna antingen tillräckligt mycket och vara glad eller gå till sossun och ligga på soffan och äta ostbågar, inga lite osäkra mellanting finns, va?
  • Jag har börjat skriva på en grej som inte är journalistik eller blogg. Käften, Liselott.

Nope nope nope nope nooooope aka personlighetstyper jag iakttagit på Tinder

Alla är fina, ibland. Alla är bra på något sätt. Alla är människor. MEN det går att skymta vissa stereotyper på Tinder och ibland swipear en så hårt att en swipear förbi sin lycka. Å andra sidan: åtminstone har jag insett att världen är stor och det finns många sätt att se på vad som är vackert, roligt och FUCKING ACCEPTABELT.

”Musikern”. Han har en gitarr. På varje bild. När han inte poserar med gitarren poserar han med munharpan. Poetisk blick vänd mot horisonten. Har aldrig blivit sedd utan hatt. Frågeställningen som oundvikligen uppstår: är han musiker på riktigt? 

Instafilter: svartvitt, den mest avancerade vintageramen.

De turkosa havens, de blodröda solnedgångarnas. Han är ett med världen. När han inte kramas med sköldpaddor, vidgar vyerna med gräshoppsburgare eller känner världens djup i meditationen tar han selfies på stranden. Hoppar mycket, i synnerhet på bild. Dricker örtte och kokosvatten direkt ur nöten.

Instafilter: ett som fördjupar de bruna tonerna i huden och de blå i vattnet.

Where all the fun happens. Han hoppar också så mycket att han antagligen har kronisk hjärnskakning. Bär ofta hatt med formen av till exempel ett ölstop eller ett par bröst. Han gör roliga miner och signalerar därmed: get on the fun ride, jag tar dig till Vegas, Disneyland, min mamma! Figurerar alltid med en alkoholhaltig dryck i handen.

Instafilter: vad är det?

Pokemon. Han är egentligen en hel global rörelse som infiltrerar världen genom selfies. Hans djupa puppy eyes stirrar djupt in i linsen, nästan så man kunde tro han ser en på riktigt. Men han ser bara skärmen och munnens putvinkel.

Instafilter: fråga honom, jag är för gammal.

Calle of Tinder. Kostymen prasslar av ansträngd elegans. Duken, blodröd, prydligt hopvikt i bröstfickan. Bakåtslickat hår. Utstrålar avslappnad grace. Inteee.

Instafilter: max ljus, max kontrast.

Som ni ser har jag hittat mitt livs kärlek! Swipe to da swipe. EDIT: letar alltså inte, bara så ni vet. 

Söndag

Nu måste jag snart börja på något hemligt skrivprojekt, har så många opassande/dåliga/pinsamma idéer som inte kan bloggas, de måste kamoufleras så att ingen bara tror de är mina. Någon ramdom Liselott får ta över allt mitt icke-rumsrena skräp och säga det passionerat och ohämmat i jagform och presens. 

Ska vi intervjua Liselott lite nu. Liselott, vad tänker du på?

– Smörgåsar, mysa och tvärflöjtsmusik! Oj, nu har badkulan visst smält ursäkta jag måste gå. 

Men seriously, Liselott. 

– Det kan jag ju inte säga här, vi måste ju värna om vårt rykte ...

*Liselott tänker hårt, ser konfunderad ut, kan inte hålla sig längre*

– SEX! DRUGS! ESBO! TOFFIFEE!

Smörgås & intuition

Jag andas ytligt, hackigt, fel. Jag klär mig – fryser fryser – fel. Äter triangelsmörgås, definitivt fel. Säger fel och hälsar fel och minns fel. Planerar inte alltså MEGAFEL. Fel nummer, fel adress, fel min, fel klyscha.

Men det känns så rätt! Hur kan någonting möjligtvis vara fel på riktigt och inte bara fejkfel, skenfel, så-säger-de-andra-och-de-andra-har-rätt-fel, om maggropen brölar av lycka? Det dansar i huvudet, susar i öronen. Naglarna växer.

I detta konstiga livsskede ger jag intuitionen all bestämmanderätt. Sorgen är sekundär, är inte ens säker på om den finns eller om den är en historisk kvarleva ur någon nittiotalsdränga. Det hör ju liksom till att en ska vara helt förstörd när ett förhållande tar slut, men jag är bara förvirrad och snyftar lite för syns skull. Överst, störst och helt överväldigande är förväntan inför det nya och den plötsliga styrkan i jaget. 

Nu är jag för första gången på tio år övertygad om följande: det fixar sig. Den här hösten är självtillitens, förlåtelsens, känslans. Smörgåsarnas, den icke-existerande självkontrollens, acceptansens. 

Bulk

För att lätta upp stämningen efter den kladdiga men i terapisyfte absolut nödvändiga break up-texten ska jag nu berätta för er vad livet går ut på. 

Djupdykning. Åka buss. Tappa andan. Lata sig. Väderkarta, sydostlig vind med suspekta fjun. Avstånd. Svarta pillifarkkun alltid. Kroniskt invecklade böcker. Omelett med körsbärstomat. Lager. Tyngdlöshet. Nittiotalspop i lurarna så hårt att alla hör. Inte bry sig. Ostbågar, avocadoäckel. Rus. Förtränga tandtrådens existens. Tonårskänsla. kamomillstrejk. Handsvett pga livssituation. Kalla knackkorvar. Bada i olivolja. Rys. Dun. Tusen påbörjade anteckningsböcker. Glädje. Stillestånd. Paris. 

Tack, nu känns det bättre.

Sentimentala anteckningar från fyra år som gått

Någonting i mitt huvud kläcktes som ett ägg och ut strömmade rörelse och färg. Det bara liksom knäppte till och därefter var ingenting som förr.

Fyra år. Så länge kan en brittisk papegoja vara borta för att sedan återvända med flytande spanskakunskaper. Fyra år, barn i den åldern är jävligt störande. Fyra år, så länge kan du sitta inne för rå våldtäkt, så lång är också riksdagens mandatperiod. Fyra år. Så länge varade den här fasen av mitt liv.

Det slutade i vänskapens tecken. Nästan skrattretande hur vi kunde vara så överens, så lättade. Och ändå infann sig en distans i den sekunden en av oss yttrade orden. Orden spelar ingen roll, ni kan säkert tänka er, det där vanliga en säger efter fyra år då inga yttre band existerar. Men vill ni i stället veta hur vi träffades, inte? Berättar ändå, annars blir det ingen story.

Vi träffades på hostellet Goodbye Lenin i Krakow och dejtade (detaljer saknas) i några kvällar. På vägen hem med färjan från Polen låg jag under någon bänk invirad i sandiga handdukar och sovsäck och pirrade sönder och tänkte: han är det vackraste jag sett. Några veckor senare tvångsgästade jag Madrid. Där sjönk jag in i den spanska soffan och har aldrig varit så lycklig, ursäkta förälskad, i hela mitt liv. Madrid var som en dimma gjord på rödvinsregnbågar och tapasorgier och håll-min-hand-eller-håll-inte-min-hand-så-dör-jag-känslor.

Sex månader senare flyttade vi ihop i Tölö och kunde knappt stirra varandra i ögonen på grund av den gigantiska snödrivan som skymde sikten. Men extasen var ett faktum också senare då slasket kom.

Men ett, två år senare: vardagen. Ni vet. Netflix, goda middagar som tar timmar att tillreda: moussaka var en favorit! Sushi likaså. Energin som gick åt till detta, jag kallade den en passion, en hobby. Stenhård fokus på mat, inredning, skapa ett hem, ett liv: först för att visa att jag är en duktig kvinna, senare för att fylla någon sorts tomhet i mig själv. Jag var konstant lite missnöjd och tänkte att när jag köper det fröet, när jag bara springer lite bättre, flyttar på soffan, köper ny minikjol, när jag bara blir lite mindful och kämpar lite mer blir jag lycklig. Hände inte.

Det hände: Att konstant ha varandra, passiveras, kanske liksom glömma bort sig själv och vad en egentligen vill.

Den spanska ingenjören och jag, ni kan tänka er. Jag är en jävla råddare, låt mig vara det, det blir bättre så, aldrig bättre än så – tro mig. En råddare blir aldrig något annat än en råddare hur hen än försöker. Och aldrig lycklig som något annat heller. Nu finns det plats för mig.

Var 23 när vi träffades, åt enbart påspasta, letade efter kärlek och äventyr, brände ner balkonger, kände stor passion för livet och trodde att alla hatade mig. Nu letar jag efter jobb och sinnesfrid. För tillfället äter jag enbart smörgåsar, har inte intresse av att koka ens ett satans ägg. Inte för att det spelar någon roll, men beskriver kanske situationen. Springer aldrig längs Tölöviken, inte ens i solnedgången. Promenerar däremot i timmar och lyssnar på musik för första gången på länge. Tänker relativt lite på vad andra kan tänkas tycka, lyckan finns inte där.

Bryr mig blanka fan i vad som är sunt och bra och rätt och vett och etikett och hett, så länge jag lever det liv jag vill leva. Jag vill leva. Tack och hej.

Störande saker

Pantar på ett megainlägg. Tills vidare får ni bara en gnällig liten lista. Glad söndag!

  • Dessa fenomen och ord: spexig, jazzy, funky, sähäkkä
  • Att alla plötsligt slutat pappra mig när jag ska köpa ciggs. Känner mig tio år yngre än förr men mitt ansikte berättar en annan story?
  • Denna utveckling: Måndag: örrrrghäffb, zombieapokalypsen. Tisdag: äääää. Onsdag: jag vågar se folk i ögonen, vad är nu detta? Misstänksam. Torsdag: uppvaknandet, så här känner sig normala människor. Känner dofter. Mystisk fiilis. Försiktig optimism. Fredag: QUEEN OF THE WORLD
  • Orkar inte skiva en gurka
  • Ebola

Home alone

Ensam i Lovisa, en hel vecka. Har inte varit ensam så länge sedan... någonsin. Har börjat se stirrande ögon och gapande munnar på alla hus. Jag glor tillbaka, visat tänderna åt husen. Om de är snälla frågar jag hur de mår och så röker vi en cigg tillsammans. Har också börjat hälsa på främlingar, det måste vara ett första tecken på galenskap? En är väl finländare.

Plötsligt förstår jag varför folk skaffar 35 husdjur. Och skär öronen (eller någon annan kroppsdel, not an artist obs) av sig.

Detta stora hus och jag, helt för oss själva. Det knarrar, stönar, visslar. Har krafsat det lite på de rätta ställena och nu har det gett med sig. Björkklabbarna brinner i spisen. Jag har diskat. Duschvattnet är varmt.

Jag träffade en väldigt suspekt insekt på gården, den var kolsvart, stor som en körsbärstomat och rörde sig långsamt, som i trans. När jag skulle gå och lägga mig hittade jag samma insekt i min säng. Jag skrek och gick och lade mig ett annat rum. Började om med Breaking Bad och sov knappt den natten.

Gården svämmar över av löv och ruttna äpplen. Vad är en jävla kratta. Har sett en på instagram och har några svaga barndomsminnen som något liknande figurerar i.

En är väl en bortskämd storstadssnorunge och helt chockskadad av att falla utanför den passiva samvarons, centralvärmens, bekvämlighetens krets. Samtidigt är det spännande att vara ensam, det ger rum att andas. Att inte kunna förlita sig på någon annan än sig själv. 

Men om detta fortsätter skaffar jag tusen gräshoppor och sjunger gonattvisor åt dem.

FAME

Har helt glömt att nämna att både jag och denna blogg sågs på nationell tv! Programmet heter "En plats i Berlin" och filmades förra våren.

Glömde eventuellt att berätta eftresom det kändes lite pinsamt att ens fejs snurrar runt på Tempelhof och en pratar om frihet med tjugo sekunders poesipauser. Har aldrig blivit filmad förr.

Men programmet blev bra! Också lite stolt över att jag vågade.

Håller inte längre med om det här med att det är lättare att vara sig själv i Berlin. Har knappast något med plats att göra, snarare sinnesstämning.

Trähustillvaron

Nu sitter vi här: Juice, Rauli, Hector och jag i Lovisahuset. Det knarrar i väggarna och jag är rädd.

Ur duschen kommer bara kallt vatten och jag får inte veden att brinna i spisen. Ska stanna i åtminstone två dagar för fick plötsligt jobb här. Har noll byteskläder så kommer antagligen att gå omkring i ett uråldrigt Marimekkonattlinne och mjukisbyxor plus crocs. Normcore!

Jag ÄLSKAR Lovisa, men nu säger Twitterappen error, någon ha stulit min laddare, det luktar ruttet i tamburen och en spindel kröp precis över min arm.

*Gnagar på kallt kycklinglår*

(Om ni känner en liklukt sväva mot Helsingfors är det antagligen jag som avlidit mitt i refrängen av Paratiisi. Hoppas någon hämtar mig och kastar askan i Tölöviken.) 

Väntar på Don Quijote. Han var helt skitsen och jag var tvungen att instagramma jättemycket.

5 tips för en fungerande vardag

1. When in doubt, köp något. Det kan vara vad som helst; poängen är nu att fylla det obehagliga tomrummet i våra hjärtan med något som gör oss glada och lugna i allra minst en halvtimme. Även om det känns frestande ska du i denna situation absolut inte köpa något du faktiskt behöver, som till exempel en mopp. Det tjänar inte syftet. Vad vi nu är ute efter är till exempel ett gulligt pingvinskal för mobilen. Då kan du stirra in i pingvinens medlidande ögon varje gång du känner ensamheten smyga sig på.

2. Let it flow. Det är en vetenskapligt bevisad sanning att vi mår bra av att förverkliga oss själva. Så let it flow, sisters and bros. Måla till exempel ett självporträtt. Det kommer med stor sannolikhet att se mer lidande ut än du känner dig. Tio extra LifePro-poäng om du kombinerar punkt ett och två genom att köpa skitdyra oljefärger som du använder endast en gång.

3. Ät. Mat och dryck är balsam för själen. I synnerhet smörgåsar, Ristorantepizzor, friterad sushi, dallasbullar och rödvin får dig att må bra inuti, och därmed också ditt yttre att stråla.

4. Städa, inred. En smutsig själ kan alltid balanseras upp av ett rent hem. Töm duschens golvbrunn för katarsis. Ett stillestånd i hjärnan kan kompenseras för genom att flytta runt möblerna lite – plötsligt ser du din omgivning ur en helt ny synvinkel.

5. Var ditt eget livs VD. Det här betyder att du har makt att göra precis vad du vill. Du får läsa Paulo Coelho trots att det är förbjudet, du kan lyssna på enbart Rihanna om det gör dig glad. Om du inte litar på dina egna ledartalanger är det alltid möjligt att outsourcea besluten till någon högre makt.