Tankar från en iglo

Den här hösten har varit helt fantastisk av ingen speciell orsak alls. Det gör den ännu bättre för den är så random. Här ser vi the mighty power of ett gott humör. Det är intressant att humöret är en så mycket mer avgörande faktor i välmående än yttre stuff som jumppa, kramar, cash, dyrt smink, den perfecta avocadon, den ständiga tryggheten, det regelbundna livet, Parikkaskorna, status, resor. 

Varifrån kommer humöret, ingen aning – det skiter jag väl i så länge det inte är ett sådant där grått moln gjort på quinoapuffar och otillräcklighet. 

När jag säger att jag vill stanna i Finland frågar pojkvännen: ska du sitta ensam i en iglo hela vintern. Kanske det, who the fuck cares om jag trivs med mig själv och inte angstar så att tröskeln till allt blir för hög. Det kunde vara riktigt trevligt att sitta där vid brasan i min egen lilla iglo och grilla lite strömmingar och sjunga Höstvisan för mig själv. 

Höstflow

Kära läsare,

om ni vill ha mer regelbundna uppdateringar om mitt fabulösa liv (sex, lyxkryssare, blodröda solnedgångar) kan ni följa mig på Instagram. Twittrar också lite typ en gång om året.

För övrigt är det en mycket uppfriskande höst, vilket är lustigt med tanke på att jag är lite ensam. Jag menar, efter att ha bott ihop med en människa i fyra år känns det ju lite skumt att plötsligt göra allting precis som en vill? (Det kunde jag ju förr också, bestämma alltså, men bestämde mig mest för att sitta i soffan, kolla Netflix och äta pide.) 

Megakrispigt, positiv identitetskris. Vännerna finns kvar, men jag trivs också för mig själv: sitter på bänkar och jobbar passligt mycket och känner mig GLAD. I alla dessa år har jag trott att chiafrön och yoga är svaret, det var en felbedömning. Svaret är, ursäkta ordet: chilla lite. 

Kan det fortsätta så här, tack. Vintern, jag säger nej.

EDIT: sorry om vilseledande: till allas ENORMA besvikelse är jag alltså inte singel, min spanjor har bara flyttat till Spanien.

Kuckustenen

På sista tiden har jag insett att en måste kunna marknadsföra sig själv i denna värld. It’s not what it is, it’s how it looks. Sad but true.

Därför har jag producerat en unik bildserie, med ensamrätt för er, kära bloggläsare. Den heter Poeten vid Kuckustenen.

Selfie på Kuckustenen. (Bild censurerad :)))) Ordet #selfie stör mig jävligt mycket, men ändå använder jag det. Samma sak som att tagga #foto eller #sepåmig eller #nutid. Alla ser ju ändå att en tagit bilden själv, måste det poängterat med trendord som redan klassas som helt vanligt och gångbart? P.S. Hasthaggar på FB är för övrigt också otroligt enerverande. Slut på gnäll.

Skönt att hänga på en sten. Här kan ni se hur poeten njuter av den friska luften en blt från Kuckustenen, på en annan sten som saknar namn. Hon tänker absolut inte på andra människor, utan weltschmerz upptar hela hennes hjärna. Plus de icke-existerande blåbären och kantarellerna. Snyft.

Och tillbaka till Kuckustenen. Utsiktstornet är gjort av en serious konstnär, eller hur? Detaljer med ekorrar, svampar och fåglar. Två minuter efter att vi lämnade Kuckustenen började det regna och blixtra, vilken tur att vi inte befann oss på Lovisas högsta punkt(?) längre.

Sedan följde en till liten meditattionsstund. Denna sten har heller inget namn, men däremot en bänk. Här satt kungligheterna och de som besökte gravgården bakom och ville ta en chill break.

Hemifrån hem

Konstigt att ha lämnat sitt hem för att komma hem, men ändå inte ha ett hem i sitt hemland. 

Saker jag saknat i under mitt år i Tyskland: grynost, Nordeas kundservice, Fungerande internet, Funktionella fönster, Kylli Kukk.

Familj, vänner, karriärmöjligheter, allt det där. Men lättheten, lättheten. Den finns inte.

Jag hetsäter grynost och fisk, försöker tänka positivt och känner mig smått alienerad i en Tölölägenhet som inte är mitt hem men kommer att bli det för en stund. Hösten kommer att bli asketisk. Spanjoren åker till Spanien. Jag vill springa och läsa och finna ro i den nyfunna tomheten. Det känns spännande.

Jag lovar ingenting, men den här bloggen kommer högst antagligen att vakna till liv sekunden jag ska räkna min första statistikläxa vid Soc & Kom. Inget eggar kreativitet som obehagliga uppgifter.

 

Tankar härifrån

Hitta sin plats, men: det självuppfunna ekorrhjulet. Kanske ändå springa längs kanalen, aldrig i solnedgången. Fotbottenkramp framkallad av färggrann trendsko. Cure for all kinds of negativt tankestillestånd och rodnad. En annan sak: nu kan jag också uppträda, vill aldrig göra det mer. (Söndagstanke.) Stress, ångest, minivin, tårar ur hjärnkonserven. Så att säga kipsissä, längtan efter Kylli Kukk och änglarna, men här finns bara obekanta lokaler, konstiga språk. Också lycka och paus. Självdisciplinens problematik und lass es sein. Ibland. Samtidigt -- förändringen, det som komma ska, längtan efter det förflutna och rädslan inför framtiden. Never fucking enough. Thanx, sommaren. Bättre nu, ränder på axlarna, lite sorglöshet, vänner. Och klichéapparat javisst, men om jag bara kunde leva det här på samma sätt som jag vet att jag kommer minnas det efteråt. Asketisk lunchbox och dåliga tv-serier vs. ljuva sommarnätter, skumppa, lätthet. Litet plus: jag är inte den som alltid har fel, en insikt. Kanske den viktigaste. Två månader går snabbt. Jag vill inte att det ska ta slut men är rastlös inför nästa fas och mitt elfte liv.

flyt

Femton graders temperaturväxling över en natt, plötsligt händer fucking allt på samma gång, jobbresor, stress men sedan också flytet vi väntat på. Bloggen, för att vara ärlig har du varit fullständigt bortglömd. 

På jobbresa i Leipzig (the "New Berlin", hörde jag) lade jag mig på hotellsängen och lyssnade på Bach, stirrade på brasan. 

Åt japanskt(?) godis och yrade omkring på Leipziger Buchmesse.

Hemma. Överraskades av att jag tydligen har ett instagramkonto. Som tur hade jag bara två followers så ngen såg alla mina smörgåsar och nakenbilder.

Festade litet med Frau Rutanen och tog selfies i statementspeglar. Vi återkommer.

Fallet

En gammal man föll huvudstupa på min gata. På noll sekunder blev han omringad av tio personer, upphjälpt från marken och nedsatt på en bänk och bjuden på en kall kokis. (Den måste ha varit kall). Skönt att veta att jag själv kanske blir bemött med liknande vänlighet om jag råkar bli yr och tappa balansen. 

 

+8

Jag blir så otroligt till mig av denna vår. Kan inte sitta stilla men vet inte vad jag vill göra (förutom att köpa nya Dr. Martens, och festa (!)) och försöker jobba men +8 känns som en gränslös sommarnatt. Dimman är som bortblåst och livet är en croissant med jordgubbssylt.

Mitt liv i skivor

Det var omöjligt att skriva en FB-lista på tio skivor som format mig. Därför har jag nu författat en ocensurerad lista över skivorna som betytt mest för mig i olika livsskeden. Read and weep.

90-talet och drömmen om att ha ett lika komplett Spice Girls-fotoalbum som Linn och Hedda

Apa - Greatest Hits

Spice Girls - Spice World

Backstreet Boys - Backstreet Boys

Boyzone - Boyzone

Savage Garden - Savage Garden

Melanie C - Northern Star

Högstadiet aka tonårsangst och idolkärlek och extrem ensamhet och den första tvåcidersfyllan och att krama rasmuksen Lauri och bli jättesvag i knäna

Rasmus - Allt fram till 2001

Apulanta - Ingen aning vad skivorna hette. Anna mulle piiskaa.

HIM - Razorblade Romance

Sent högstadie aka the indie kid is born (men fortfarande utan vänner)

Weezer - Pinkerton, Blue Album

Blur - Greatest Hits

Manic Street Preachers - Greatest Hits

Pixies - Doolittle

Joy Division - Unknown Pleasures

Frank Zappa - One Size Fits All

Captain Beefheart - Trout Mask Replica

Velvet Underground - Bananskivan

RHCP - Allt?

Beck.

John Frusciante - Niandra LaDes and Usually Just a T-Shirt, To Record only Water for 10 Days (Här vörjade det vi kan kalla nuet.)

Tölö Gymnasium: vi sitter i ring och håller varandras händer och sjunger allsång och rastorna vajar i vinden och jag gråter av alltings storhet nästan varje dag. Har vänner och marimekkoblus.

Nick Cave and the Bad Seeds - Allt

King Crimson - In the Court of the Crimson King

Jeff Buckley - Grace

Elliott Smith - Either/Or

Nick Drake - Pink Moon

Godspeed You Black Emperor

Om TPP* och Pitchfork-nörden och om att ragla hem från Misf*ts ensam varje gång. Också om att gå självmedvetet på Roban så att stegen blir onaturliga och sedan högtidligt köpa en tröja av Daniel Palillo (som senare blir stulen en sen kväll på Biffen).

Animal Collective - Allt

PJ Harvey - Is This Desire?

Grizzly Bear - Yellow House

Vampire Weekend - Contra

Peaches - The Teaches of Peaches

Neutral Milk Hotel - In the Aeroplane Over the Sea

Deerhunter - Allt

*För dem som inte är insatta: Emma och Ulla  och jag kallade vårt första egna hem på Albertsgatan för TPP, The Party Palace. Storslaget.

Berlin 2008, om att bli besviken på jakt efter friheten och om att ha så roligt att en börjar må dåligt. Oändlig fest är ingen fest alls. Plus post-Berlin daghemsjobb som gör allting bra igen.

Nick Cave - Fortfarande allt

Deerhunter - Microcastle

Belle and Sebastian - If You're Feeling Sinister, 

St. Vincent ?

Current 93 - ?

Low - Things We Lost In the Fire

Death in June -All Pigs Must Die

Joni Mitchell - Blue

Beach House - Teen Dream

Ariel Pinks Haunted Graffiti - Before Today

Det som kan kallas nu dvs. skivor jag fortfarande kan lyssna på utan att förruttna av nostalgi aka musiknörden ger upp och lever sambolivet och behöver inte längre fylla tystnaden och hoppas på att läsa böcker igen.

Tallest Man on Earth - The Wild Hunt

Veronica Maggio - Nya, vad den nu heter

Beyonce - ?

Adam Lambert.

Nu blev detta ointressant Hejdå. 

Seapunk

Jag googlade just seapunk och det var något helt annat än jag trodde. Dör av skam i väntan på att Blixa Bargeld, en säl och en liten sjöhäst grundar noisetrion som tydligen bara finns i mina drömmar.

 

Apokalypsen

I dag släpade alla i hela Berlin fötterna efter sig. Alla höll trevande ut händerna framför sig och utstötte gurglande ljud. Plötsligt gjorde dessa zombieliknande personer de mest hisnande piruetterna högt uppe i luften. Det haglade portföljer. Klackar och svanskotor av olika modeller sprack i så snabb takt att de fick en ljudmatta av dubstep att välla ut över staden. Ingen applåderade och alla svor.

Edit: okej okej, det var helt sjukt halt. Jag var arg för det tog en halvtimme att gå hem. Tårna domnade. Det var hemskt. Jag ville bara inte att någon skulle tro att jag skriver om så banala saker som vädret. 

Hälsningar från soptippen

När duschkranen spricker och helt okontrollerat börjar spruta skållhett vatten hit och dit har en givetvis olivolja i håret och självklart är det en synnerligen stängd och fridfull söndagskväll.

Som vi vet är Tyskland inte en hjälpsam plats under omständigheter som dessa.

Duschskåpet står (vilket jag kanske nämnt en eller tusen gånger för det är så siisti) i köket, och är så gammalt att reservdelar inte går att hitta ens på soptippen. Har grävt som en dåre, tro mig. Jag är soptippen.

Här på soptippen finns bara strumpbyxdamm, öronflott och en livräddrädd liten äventyrskänsla insvept i ett moln av billig parfym. Råttorna är definitivt en myt. Kackerlackorna likaså. Hoppas jag.

Om ni hade sett julens uteblivna blogginlägg, se ovan, hade ni kunnat varna mig. Själv tog jag de dåliga korten för en mer abstrakt varning, kanske till och med något som kunde bli positivt till sist.

Jag var naiv och nu står jag ensam. Med min Puuhapete-pojkvän, som tur.

Snart.

Hej hå! I morgon bär det av till moderlandet. För att ingen ska tro att jag är otillfredsställd med livet i allmänhet i stället för bara på söndagar och några andra här och där-dagar ska jag bjuda på en unik inblick i de två kommande veckornas hisnande händelseförlopp:

Söndagsbetraktelser

Vet ni det där när man försöker skriva någonting och texten blir en samling av ens egna klichéer som är så tröttsamma att man vill drunkna i sin kudde för alltid? Det händer.

“I don’t think it’s anything to worry about,” she said. “I expect I’m just losing my mind.” — Alice Munro. :(((((

Identifierar mig starkt med hunden nedan. Lösryckt. Vemodig. Utan att förstå varför. Något suddigt i ögonvrån.

Snart är det jul och jag får sjunka ned i Lovisasoffan, bygga ett fort av damtidningar men samtidigt höra den passiva samvaron sippra in genom springorna. 

Om man bara kunde amputera sitt huvud, det är ju där alla problem finns. Utan huvudet slapp man ju ögonpåsar, smink och frizzy Mufasa-looken dessutom.

Som tur får jag vara barn också på jobbet ibland. Pyssla är bäst.

December gör allting till en grådimmig krabbismorgon med nackspärr och odiagnostiserad hjärnförruttelse. God jul!

Jag vill åka till Kanarieöarna och läsa Murakami i solstolen och känna mig snygg i leopardbikini, kisa för solen är så olidligt stark och ha nära till skratt. Längta efter ingenting alls utom en kall kokis.

Är det tusen Elsa-hjärnor som lullar omkring i Ikeaskålen nedan? No worries, det är en söndag i december och en känsla är en känsla.