Språk, hem och liknande

För att bryta den pinsamma tystnaden ska jag helt spontant och oeftertänksamt (hej: lev lite) berätta några saker som inte alls är de saker jag egentligen hade tänkt berätta. I listform, givetvis. 

1. Jag har slutat tänka på supersmoothies, powerwalks och inre frid. (Plus saker jag måste köpa för att uppnå den). I stället äter jag vetebröd i gigantiska mängder och träffar folk nästan varje dag och lever pikulite mer i stunden än vad jag har för vana att göra. Jobbar och lever, tro det eller ej, samtidigt. Det är fantastiskt. 

2. Min lägenhet är den vackraste som finns. Högt till tak och allt det där. Som extra bonus har vi ett duschskåp i köket. Har hört att det är extremt "Berlin". Folk gillar att beskriva saker som "very Berlin" här, har jag märkt. Min vägg är full av hål och om morgnarna är det så kallt att fötterna domnar bort. Very Berlin!

3. Mitt jobb är utmanande, men väldigt roligt. Känner att jag utvecklas som människa. Aoooom.

4. Jobbet går på tyska och finska, hemma talar jag engelska. Svenska med kompisar. Det grötar sig i huvudet och jag kan knappt få fram en begriplig mening. I något skede faller språken på plats, kanske blir jag samtidigt en mästare på tysk small talk. Och lär mig dansa polka.

5. (återkommer)

Dödsallvarligt fotoinlägg om det suddiga förflutna

Sista veckan på Linnankoskigatan var lägenheten nästan tom. Vi flyttade in sängen i vardagsrummet och kände oss som sofistikerade minimalister i kvällssolen.

Linn och jag träffades sjukt mycket hela våren. Henne saknar jag redan efter en dag här ute. Vi hade tyskaslubb som antagligen lärde oss mer om vitvinssorter än om tyskt uttal. Det var bäst.

Min kusin Nina och hennes son Leon hälsade på i Lovisa. Jag har tänkt mycket på släkt och rötter på sista tiden. Kollat på gamla foton där min syskonskara ligger i en enda blöjhög och läser Kalle Anka på somarstugan.

Att träffa mina släktingar som jag inte sett på tio år (de bor i Sverige, dålig ursäkt, jag vet) hör till det viktigaste som hänt i sommar.

Sedan var jag en förnuftig och arbetsam människa som åt morgonmål trots att det smakade papp, för att förbereda mig för det som komma skulle. 

Och gröna smoothies. Fy fan vad äckligt. Zero zen.

Hittade ett självporträtt från 2003. Inget har förändrats kan jag konstatera.

 

Den efterlängtade comebacken

Hej och hå! … *pinsam tystnad* … ähem.

Okej. Vi börjar om med en klassisk liten FRÅGESTUND. Som ni förstår strömmar frågorna in så jag hinner inte besvara alla. Här kommer de mest relevanta.

Tänker du vara artist living in Berlin?                                

Lyckligtvis inte. Jag har ett jobb att se fram emot och bojkottar Berghain.

Hur går det med dönerstrejken?

Svår fråga, men jag måste väl vara ärlig. Det första jag gjorde när jag invigt mitt nya, temporära hem i Neukölln var att trycka i mig en hel döner med alla såser i. Nå, egentligen träffade jag min syster först. Skyller på grupptryck.

Vad har du gjort sådär på sista tiden?

Jobbat som en glad apa. Åkt buss. Kännt mig duktig. Varit rädd. Varit glad. Malplacerad. Skrivit rumpan av mig, inte på bloggen. Bott i Lovisa, överlevt. Gjort mig av med alla mina saker. Åkt till Berlin. Lyssnat på Nick Cave.

Jaha, det var ju bra att veta. Men CAVE? Jag trodde du var över den sortens tungsinta och vulgära män.

Det trodde jag med, men när han klev upp på Flowscenen brast något inom mig och jag lipade som en liten idiot och hoppade jämfota bland alla seriösa och analytiska gubbar. Nu lyssnar jag enbart på Mr. Cave och känner en helt banalt djup kontakt med mig själv. “you shall never forget about your past”, för att citera Mufasa.

Varför öppnar sig alla dörrar åt fel håll?

Det beror väl på från vilket håll man ser på saken. Livet är inte alltid så enkelt. Det kommer du att förstå när du blir lite äldre. Har jag berättat om min meditationsapp? Om dörrarna stressar dig kan du låta dem strömma ut genom fotsulorna.

Har du redan slutat tränga in bindestreck mellan varje sammansatt ord med halvutländskt ursprung?

Ja.

Det var ju trevligt. På Twitter skriver du faktiskt att du är skribent.

Ja. Jag har hört att man måste skapa sig ett varumärke i dagens individualiserade värld. Snart (Edit: nu) får jag lägga till kulturarbetare bosatt i Berlin på listan.

Floods and Other Disasters pt. 2 & 3

Min nya favoritstad Wien välkomnade oss med friserade buskar, palats och idel solsken. Staden och samhället verkade närma sig perfektion, för allt fanns fungerade system och människorna var vänliga och civiliserade och bar ofta hatt.

Brottslighet, förkylningar, nagelsvamp och krabbis är okända företeelser. Dagens tidning kan du ta ur en plastficka på gatan och betala i en liten sparbössa intill utan att någon kollar detta.

Förutom tinnar och torn fanns också en synnelrigen levande modern stadskultur: små barer, butiker, pop up-whatever och framför allt människor i sällsam samvaro. Speciellt Museumsquartier är helt fantastiskt, ett stort område med museer, barer och konstant underhållning i form av dj:ar eller keikkor. Mitt i stan, öppet för allmänheten.

Lokalborna tar med sina egna flaskor och chillar på innergården utan att någonsin besöka de omringande museerna eller uteserveringarna, har ja hört.

Barnen sprang omkring och lekte i kreativa tältinstallationer. Inte en enda spurgu hade det någonsin setts skymten av. Helsingfors, låt dig inspireras.

Fem personer gick i tur och ordning och frågade den rullskrinnande kvinnan som låg orörlig på marken om hon var okej. Det var hon, hon väntade bara på sin kompis.

Vi besökte moderna museet Mumok och hittade ett porträtt av oss själva, se bilden nedan. Minns inte vad konstnären hette, så många som vill måla av mig hela tiden.

Åt korv och var glada. Enformigt med bilder på bara mig. Har en så fin bild på Pablo och kokosboll, men är förbjuden att publicera den. Obegripligt.

I bokhyllan i vår lägenhet stod Freuds samlade verk och en prålig nattlampa som inte gick att tända eftersom rummet saknade eluttag.

Som blivande berliner passade jag på att skaffa lite tyskspråkiga böcker. Tolle är inte heeelt på allvar, främst allmänbildning. Ähum. Jag bara övar mig lite på att sluta sabotera mitt liv med dåliga tankar, okej? Mittersta boken är en helt grym serieroman som jag sträckläste, mer om den nån annan gång.

Vi trivdes så bra i Wien att vi stannade i fem dagar. Sedan tog vi tåget till   Budapest där vi givetvis möttes av hällregn. Det borde jag väl ha förstått,  fick redan på sushirestaurangen i Wien veta att jag gör klokt i att sänka ambitionsnivån litet.

Vattennivån såg ut att vara ännu högre än i Prag. Varje gång vi försökte gå ut började det mullra hotfullt i himlen och ösa ner en sekund senare. Så. Innerligt. Tröttsamt.

Vi bodde i ett palats för 27 euro natten. Stället ägdes högst antagligen av Amelies regissör eller någon annan mysig typ med smak för konstnärliga krusiduller.

Utsikten från balkongen var sådär. Floden kändes lite tröttsam.

Floods and Other Disasters pt. 1

Hemma igen! Tvåveckorsäventyret började i ett översvämmat Prag. Vi mötte så många motgångar (försenat flyg, problem med hotellet, domedagsregn) på vägen att vi i hemlighet ångrade att vi inte valt ett semesterpaket till någon idyllisk grekisk ö i stället. Men det var ju inte längre ett alternativ, så vi svalde vårt snor och vår bitterhet och vadade ut i turistströmmen så snabbt vi kunde.

Floden var massiv. Det syns kanske inte på bild. Som smarttelefonlös ickemänniska måste jag nöja mig med en rutten pocketkamera, men fotograferade ivrigt trots brist på regnbågsfilter. Hela staden var i alarmtillstånd på grund av översvämningarna: poliser, sandsäckar, panikslagna djur över allt. Nå, ankan nedan tar det lugnt, men för övrigt.

Vi undrade länge vad typen nedan var för en. Bäver sa jag, megaråtta sa (dumma) Pablo. Nu har jag efter avancerad googling kommit fram till att det var en utter. 

Den tjeckiska maten är som känt inte i det hälsosammaste laget. Sjuuukt fett, men megabilligt och gott. Eftersom det regnade nonstop fick vi nöja oss med att äta kötthaltiga måltider och dricka kvaitetsöl i stället för att springa omkring och se dammiga statyer. (Va synd.) Som försvar kan jag nämna att vi försökte besöka ett museum, men fick veta att "Modern museum? It is no more." Jaha. Mat.

Typisk förrätt med typ fett och bröd och ... fett?

Ähum.

Prag hade inte riktigt samma charm som i min gyllene ungdom. Visst är det fint, visst finns det så mycket att upptäcka utanför centrum och sevärdheterna, men det kändes liksom inte på samma sätt. Kafkaturismen hade tiodubblats på fem år och hela gamla stan var full av smaklösa glasföremål och "czech it out"-tröjor. Inget liv, bara turism. Vilket iofs är liv, men ni vet.

Favoritstadsdelen Zizkov, där jag hängde mycket som yngre, var fortfarande bäst. Gammal arbetarstadsdel som lär ha flest krogar i förhållande till yta i hela Europa. Som lugn person i ett förhållande träffade jag ju inga heta lokalbor och hittade inga gömda källarhålor där allt det siistiga händer. Inte sämre den här gången, men annorlunda.

Vi kompenserade med att hoppa i sängen och ta artyfartyga bilder av varandra. Prag var kul, men bättre blev det. Se nästa del: Wien.

Laterz, Kafka.

Vallfärd

Snart bär det av mot öst! Om någon vill veta var jag rör mig är det bara att följa snorspåret från ett litet tält vid Kafkas grav i Prag till Wien och vidare till Budapest. Går säkert att lokalisera i google maps om man tittar noggrannt, högst antagligen från rymden också. Hejdå!

Signatur: "aldrig sjuk."

Saker som hänt och känts

WOOP

  • Pojkvän kramade mig just och sa: my little butterfly, the future is more bright than the sun today!
  • Jag har rostade gröna sojabönor!!!
  • Jag läser om det kvinnliga vansinnets historia och satt rekordmånga timmar på bibban och var en god studerande.
  • Att promenera. Så länge tills man liksom går av sig själv och allt gnäll rinner av en och man blir lugn som på Kylli Kukks yogatimme.
  • Fyra dagar tills vi blir backpackers i Östeuropa, YO!
  • Snart sommarjobb som jag ser jättemycket fram emot och så ska ja laga en bento box till lunch varje dag. Så här ska det se ut hela tiden:

                             Vet inte var jag stal bilden, säkert av något stackars barn. 
justbento.com

ÖÖÖ

  • Är det kanske mission impossíble att referera fyra doktorsavhandlingar som jag ännu inte läst tills fredag.
  • Blev avundsjuk på mina Hollywood-systrars hårsvall och färgade kråkboet för att inte behöva läsa doktorsavhandling. Så snygg flyktmetod att jag nästan lurade mig själv. Not.
  • ... Ähum, hittar inte på något att gnälla om. Vad är detta för sjukt liv?

 

 

 

Kottby 4ever

I kväll var vi klädda i svart och drack rödvin och talade känslor med bästaste människorna. (Niotillfem-referens, haha) Natten blev varken svart eller något annat överdrivet känslosamt eftersom jag nu sitter ensam hemma och skriver det här.

(Men rolig förstås! Alltid kan man inte leva för evigt.)

Malins foto

Bra dag

Finns det något mysigare än sociologi? Skrev just tent om självhjälpskulturen, ghettofierade unga och individualisering i familjeliv. Skrev som en virvelvind. På Pata Ässäs fönster står BRA FILIS VARJE DAG. Två halvspurguga män med mellanöl vinkade glatt i fönstret. Sedan var jag så glad att jag köpte en toppi från Monki. (Inte för att gubbarna vinkade.) Är ju trots allt inte pank till hundra procent, alltid värt att fira. Euron juusto höjde stämningen ytterligare.

"Nyheten" AKA framtiden är en glittrig solskensmuffins

Så. Angående vad jag antydde tidigare. Efter något år av framtidsångest, jävlafinlandplåga, ekonomisk panik och en diffus längtan har det liksom släppt.

Jag flyttar till Berlin!!!

 

Fick ett stipendie av *pusipusipusi* Kulturfonden för att göra ett års praktik på Finlands kulturinstitut i Berlin från och med hösten.

Jag ville verkligen ha jobbet, och är så otroligt glad och tacksam över att jag fick det trots min rostiga tyska.

Berlin + rutin + kulturjobb = living the dream! Dör fortfarande av att tänka på denna kombinations bästhet. 

 

 

Dagens klassiska pose

Kvinna bakom träd. Denna pose är väldigt vanlig, eftersom kvinnor helt enkelt trivs så bra bakom träd. Själv brukar jag hänga bakom träd alltid när jag får chansen.

Fyra dagar av awesomeness i Tallinn

Vi möttes av en het och hård vind från söder. Besteg pyramiden vid hamnen och klädde av oss vinterjackorna. Åkte spårvagn utan biljett eftersom ingen sålde biljetter eftersom biljetter ju inte är det viktigaste här i världen. Sedan tog vi vårt anspråkslösa men prisvärda rum på internatet i stadsdelen utan namn i besittning. 

Därefter gjorde vi genast och konstant vad man nu gör i Tallinn: åt. Tre rätters middag inklusive vin för femton euro! Varför har ingen berättat att Tallinn är helt sjukt awesome och inte bara en turistfälla i form av ruttna medeltida borgar?

Jag är jag otroligt trött på Finland och allt det dyra, strikta, förbjudna. Föraktande blickar, misstänksamhet. Burkbönor. Tallinn var lyx: billigt, fritt och överraskande europeiskt. Säkert annorlunda om man skulle bo där, men anyway.

Favoritstället heter Must Puudel. Obligatoriska matbilden med minibläckfisk:

De hade min favoritkaka som innehöll banan och jordnötssmör. Åt den tre gånger. 

Vi chillade hårt. Trädet sympatiserade:

Trots att vi inte besökte tortyrmuseet åt vi en massa sushi. Restaurangerna var inte "coola" och stiliserade som här, utan japaninspirerade färgexplosioner med mystiska kramdjur i varje hörn. Personalen bar suspekt uniform och vi försökte låta bli att stirra. Sushi Cat var "intressant", enligt en turistguide dansar personalen för en om man ber snällt. De såg ut att hata sitt jobb, jag klandrar dem inte.

Favoriten var ändå Sushimon som var beläget precis tre spurgun norrut från vårt hc-hostell.

Mamma fick solrosor förstås.

 

Avspurgufieringsveckan

Min bror och jag har börjat en liten avspurgufieringsvecka (eller uppfräschningsvecka, insiration härifrån) som varar i tre dagar. Jag känner mig redan nu lite uppvaknad, ser på världen med klarare blick. Den högfärdiga hippieeffekten slår på bara jag tänker på valfri grönsak.

Trots att jag inte ens hunnit dricka min första superzensmoothie ännu.