Måndörgh

Alltså, min stackars långsamma lilla feature-hjärna. Att vara webbproducent en måndag var inte lätt, speciellt i brist på eldsvådor, nationella skandaler och politiska inkorrektheter. 

(Ur webbsynpunkt är det ju faktiskt lite orättvist att vi hade kaktus-gate, kakka-gate, allt på samma gång. Men vad har jag, snöplogs-gate? Akta-så-att-du-inte-halkar -gate? Cykel-gate. Dör av excitement.)

Tills morgondagens revansch med de snabba nyheterna skyfflas alla favorikarkkin in i munnen samtidigt i form av en hamburgare. I väntan på att en asteroid slår ner i Stockmann eller något annat underhållande.

photo

Och Girls + Enlightened-parad!  The pussy parade, som min mogna man kallar det. Jag kallar det veckans höjdpunkt.

Hälsningar från I-landet

Ensam bland nageltarror med zebramönster, otvättade golv och niotillfem. Ändlös väntan på nya liv i Candy Crush. Öppnar boken, läser en sida, kommer plötsligt på att jag absolut behöver ett skrivbord för att kunna studera. Googlar skrivbord med hysteri i blicken. Går till Ikea och köper ett, det billigaste, björkfärg.

För att kunna studera, sitta rak i ryggen. Fördjupa mig, titta upp mellan raderna och se himlen.

Tack, gonatt.

Detta kallas självständigt arbete, en okänd och mystisk företeelse i min värld. Utrustad med en icke-existerande impulskontroll svävar jag omkring i sfärer där mintgröna marängbakelser lullar omkring sakta i tyngdlösheten.

Måste. Få. Ny. Minikjol.

Samtidigt blir obeslutsamheten en stor svart boll och lamslår allt, förgiftar allt, krymper utrymmet där livet ska finnas.  Högpresterande eller ett rutinlöst ingenting alls. Friheten – mitt eget jävla Mordor. Det är redan för sent.
 

Snälla.

Inspirerad av Martin Honert vars konst jag såg i Berlin (kulturevenemang, check) försöker jag återuppliva min barndom med konstens medel. Se naivistisk header med traumakritor och allt. Men please please snälla smurfguden, kan du göra mig bara pyttelite bättre på att teckna, ge mig en grund, eller ens en liten avsats att stå på? Picassos tånagel, vad som helst. Det där med att öva går för långsamt.

P.S. Det hjälper inte längre att köpa nya pennor.

Skillz

Ny header för att fira att jag är så bevandrad i den tekniskt-virtuella världen, och livet i allmänhet.

Den senaste veckan har bestått av new skillz, happy moods och någon sorts känsla av att höra till. Allt är okej, liksom. Avocadorna är mjuka. Våren är här. Mitt depressiva sinnelag bara himlar med ögonen åt denna lätthet.

Dagens impulsköp

I Neukölln finns en liten butik som säljer helt otroligt estetiska kinesiska prylar för typ inga pengar alls. Hade lust att hetsköpa hela stället eller åtminstone en liten teservis. I stället blev det en mycket deep sak med många ansikten, den ska få joina skräphögen på fönsterbrädet. Ser olika ut från olika håll, lite som livet typ.

Den blev nästan konfiskerad på Tegel, ser väl ut som en gansa traditionell heroingömma. Men det som man kämpar för uppskattar man, eller vad hette det.

la foto (2)la foto (1)
 
Girafferna fick också hänga med. Intelligenstest snarare än prydnad.

Diskussionen

– Wanna see the new Tarantino? 
 
– Yeah but he's a bit ... Tarantino.

– But he's still Tarantino.

– I want a hamburger.

Berlin

Berlin har mottagit mig med ömhet och omtanke. Första träffen var med busschauffören i x9 som vräste "Nicht träumen!" när jag väntade en millisekund med att ta växelslantarna ur någon skum lucka. En stund senare spelade någon House of the Rising Sun i ännu mer passionerad tappning än originalet. Gotta love Germany.

Jobbar på min public profile

Wildchild87

Bild av min hovartist Skipper

O-ou

Tänkte just skriva att Nick Caves nya material är dåligt. Att det får mig att tvivla på mig själv, var jag kommer ifrån, universum, mina skor, allt. 

Men den var ju inte alls dålig! Blev bara avskräckt av att Cave låter som om en rödbeta fastnat i halsen på honom. 

Klichéskräck

Bilder av morgonmål. Förkylning. Inredning. Inspiration. Ytlighet. Djup. Vardagsbetraktelser, politiska ställningstaganden. Att försöka för mycket. Att vara en nobody. Träning. Mys. Poesi, Pinterest. Drömmar.

Angst, gnäll, instagram. Glädje. Alla dessa saker är jag rädd för. 

Jag lider av klichéskräck.

Klickéskräck är att vara rädd för livet. Att gömma sig utav rädsla att inte synas. Klichéskräcken är ett självmedvetet tillstånd som enligt mina misstankar har sin grund i osäkerhet och rädsla. Att inte våga vara människa – en vanlig, osexig, inte det minsta underlig människa. En som lämnar festen i god tid och egentligen vill klä sig i pastellfärger i stället för svart. En som sällan har bråttom.

Det slår över till att man skriver om knäckebröd och Hansons och döden och Salkkarit och fnittrar åt sin egen fyndighet. Hittar på nya klichéer som absolut inte kan misstas för allvar i stället för att berätta hur det egentligen känns.

Nu har jag tagit upp kampen, och när jag en gång blottat mitt fagra fejs vill jag bara fortsätta, fylla hela bloggen med dagens outfits, veckans morgonmål, för att jag kan. Mycket lättare och trevligare än att blotta sin själ. Eller?
ritabored.blogspot.com 

near to the wild heart
Av Skippen igen

Skammen

The awkward moment när jag lyssnar på Lumi teki enkelin eteiseen av Hector och inser att resten av människorna i spåran också gör det.

Själens spegel

Tack tack, Google. Måste sluta googla spenat och bönor. Men hur vet jävla sökmaskinen att jag är pank?


Hej

Jag försöker lära mig indesign. Det går sådär. I skolan satt jag bara och stirrade på det gyllene snittet och hetsdrack no-stress-te medan siffrorna hoppade hit och dit och moi, nu har jag åtminstone åstadkommit en sida. Att den är ful är irrelevant. Har alltid trott att jag skulle vara bra på layout, men detta kommer aldrig att kunna bevisas eftersom min hjärnkapacitet inte räcker till för att jag skulle lära mig programmet. 

Jag röker elcigg med vattenmelonssmak medan jag skriver det här. Fri, förvirrad. 

Måste nog köpa mer av det där havtornspulvret som Fredrik Larssen rekommenderar.

P.S.