Söndagsbetraktelser

Vet ni det där när man försöker skriva någonting och texten blir en samling av ens egna klichéer som är så tröttsamma att man vill drunkna i sin kudde för alltid? Det händer.

“I don’t think it’s anything to worry about,” she said. “I expect I’m just losing my mind.” — Alice Munro. :(((((

Identifierar mig starkt med hunden nedan. Lösryckt. Vemodig. Utan att förstå varför. Något suddigt i ögonvrån.

Snart är det jul och jag får sjunka ned i Lovisasoffan, bygga ett fort av damtidningar men samtidigt höra den passiva samvaron sippra in genom springorna. 

Om man bara kunde amputera sitt huvud, det är ju där alla problem finns. Utan huvudet slapp man ju ögonpåsar, smink och frizzy Mufasa-looken dessutom.

Som tur får jag vara barn också på jobbet ibland. Pyssla är bäst.

December gör allting till en grådimmig krabbismorgon med nackspärr och odiagnostiserad hjärnförruttelse. God jul!

Jag vill åka till Kanarieöarna och läsa Murakami i solstolen och känna mig snygg i leopardbikini, kisa för solen är så olidligt stark och ha nära till skratt. Längta efter ingenting alls utom en kall kokis.

Är det tusen Elsa-hjärnor som lullar omkring i Ikeaskålen nedan? No worries, det är en söndag i december och en känsla är en känsla.