Lite hederlig vinetys som det heter på god svenska

När frihetsyrseln flyter ut i någon sorts slaskpöl av det som tydligen ändå trots allt är livet känns det samtidigt som att vakna och som att somna.

Ibland är det bäst att gå och köpa det finaste, mörkaste kaffet som finns i Valintatalo. Sätta sig ner på valfri yta, lyssna på Belle & Sebastian och andas lite.

Man är så ensam när man är ensam. Men vill ju inte heller vara tillsammans som någon sorts påhittat tvåsamhetsteam med någon som ropar heja heja och sedan efter en stund bara buar på grund av klädhögar och odiskade kärl. Och som dessutom kan din taktik utan och innan och utnyttjar denna kunskap hänsynslöst. Och kan svika när som helst. Slut på spormetafor.

Men man är så ensam när man är ensam.

Övar mig nu. Genomskådar drömmarna om hundar och nya vinterjackor. Sitter i källarhålan, under lysröret vid ikeabordet, och dricker det allra finaste och mörkaste kaffet jag kunde hitta i Valintatalo. Låter ändå bli att lyssna på Belle & Sebastian eftersom jag har förstört dem med gamla känslor jag inte vill ha tillbaka också om de är fina. Jag vill ha nu, jag vill ha lite carpe jälvla diem och hakuna fucking matata men vad göra när känslan är så svårfångad.

Antingen hets eller passivitet. De två kunde lära sig att leva tillsammans, åh så de skulle leva, de skulle kompensera varandra som månen och solen, getosten och honungen eller whatever. Och de skulle leva lyckliga i alla sina dagar, eller kanske inte alla dagar för de skulle skiljas tio år senare för att livet hade blivit ett evigt kompromissande. Passiviteten skulle bli deppig och skylla på ekorrhjulet och hetsen skulle svara jävla hippie och åka iväg med en skallig men rik advokat i segelbåt.

Och ändå lever jag mer än någonsin det liv jag vill leva. Lycklig men ändå inte för så kan det gå.

Det gäller kanske ändå att komma ihåg att allt är äkta och allt har funnits och allt har hänt for real. Att jag var så otroligt glad och betedde mig som en nykär tonåring som äger världen var också sant just då när jag plötsligt kommit in i en ny livsfas och någonting släppte, jag vaknade ur någonting, tvåsamheten, tristessen, vad det nu var.  Men det går ju heller inte att leva på det sättet, tänker jag nu, yrvaken och vuxnare och yngre än någonsin förr.

För mycket jobb blir man trött av, men tusen gånger värre än att anstränga sig är att låta bli. Jag var ledig i några veckor och kände plötsligt ett tryckande behov av att problematisera saker som förr flutit på och börja proppa i mig chiafrön och gå på Motivus.

När det finns tid för att fila naglarna är det på tiden att aktivera sig. Nu jobbar jag så ingen behöver oroa sig.

Det blir bara bättre, men lättare blir det sannerligen inte.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver: