En holländsk tv-kock på Fox informerade mig nyligen om hur man ska hacka en lök på rätt sätt. Man ska lämna kvar den hårda stubbdelen och skära så att det blir som ett galler som håller ihop på ändan, och till sist bara skära på tvären så att de små kuberna faller graciöst, rad för rad, ner på skärbrädet.

Det är som att köra bil, sa han, när man väl lärt sig att hacka lök på rätt sätt går det som av sig själv.

Jag hackar minst en lök per dag på fel sätt. Är inte helt säker på att jag vill ge mig in på den här omlärningsprocessen. Köra bil kan jag heller inte. Är livet en lök?

Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare nu.

Tänkte att Barcelona, Berlin, go fuck yourselves med er sol, er billiga öl och er liberala stil. Sådana städer vill man verkligen inte ha sida vid sida med sitt helsingforsväder på telefonen. Och nej, inte ens du, lilla Stockholm.

Annat är det med min trogna vän Nordpolen - alltid minus trettio, alltid misär, djupfrysta fötter och simmiga havregryn. En varm bris av skadeglädje sveper över mig.

Men vad hände?! Jag tror jag aldrig kände min trogna vän på riktigt. För i måndags gjorde Nordpolen något oväntat och sällsynt fräckt:



Vi har en lång väg att gå.

Jag: Jag är så lycklig i dag!

Överjag: Gå då genast och kläm på din näsa så att dina porer blir röda megakratrar och du måste stanna hemma och skämmas 4-evah!

Jag: Oukkidoukki, ska ske.

Jag har absolut ingenting att gnälla om, i dag är jag lycklig. Fulländningen kryper i mitt hårbotten. Ingen krabbis, blommor på bordet, kärleken känns. Allt är vackert i solsken.

Äcklig romantisk men passligt jordnära myspys-kavalkad:



P.S. Äggen blev mindre estetiska då jag svängde på dem. Tulpanerna slokar också lite. Men det gör inget, för vi ska äta kaka helt snart.

Han satt i fyrans spårvagn iklädd helgul sportdräkt. Cd-kassettspelaren från 90-talet som han hade under armen spelade tango eller nåt på högsta volym. Gömde han månne nånting i mössan, eller var det bara frågan om stil att han hade puttat upp den sådär?  Hur som helst: roliga spurgun – ett säkert vårtecken!

"Toiset 2000-luvun naislaulajattaret ovat kuin musikaalisia vastineita lifestyle-blogeille. Näissä anebruneissa ja reginaspektoreissa on tärkeintä se, että he ovat naisia, jotka tekevät herkkää musiikkia. Sellaista, joka on juuri sopivan söpö ja harmiton palanen samaan tyytyväisyysidyllin Riikka Pulkkisen romaanien ja pastelliväristen teekuppien kanssa." (Rumba 4/2012)

What the fuck, Rumba. Det här är precis vad som är fel med en del av den finska rockjournalistiken: hur otroligt förnedrande den porträtterar kvinnor. Bara tekoppar och smink och boobs och mesiga babyröster. Ja, ursprungligen är rockmusiken killarnas grej och så vidare, men jag blir så trött! Trött av att läsa hur det inte finns den minsta lilla antydan till förändring på den här tidningens sidor. Hur Rumba systematiskt framhäver all musik gjord av kvinnor som något dåligt och mindervärdigt, och snabbt avfärdar den som pastelludd som ingen seriös musikdiggare ska lyssna på.

I tidningens kring femton större artiklar porträtteras enbart män. Förutom en krossande recension av Madonna. Och en recension av Frida Hyvönen, som citatet ovan är taget ur. Hyvönen-recensionen är positiv, men skribenten har varit sällsynt mån om att först poängtera hur konstigt det är att en kvinna kan göra bra musik i stället för att samla på tekoppar.

Duktiga flickor som vågar greppa gitarren, exotiska vindpustar från en annan värld, frontfigurer som är med bara för att de ser bra ut, eller – oftast – sexobjekt. Hur skulle det vara med bara "musiker"?

Jag vaknar och mår som en möglig kalakukko, googlar "tänk positivt."

Efter "tänk p" föreslår sökmaskinen:

Tänk på döden
Tänk på ett tal
Tänk på ett bättre jobb
Tänk på miljön behöver du skriva ut det här meddelandet
Tänk på mej nån gång ibland

Tack, Google. Vem behöver mindfulness, man kan ju alltid hålla ett tal.

EDIT: Första citatet på en sida om positivt tänkande: "You have to learn the rules of the game. And then you have to play better than anyone else." Ja, Einstein, vad kan man säga. Tack? Nu känner jag mig ju inte alls som en möglig kalakukko.

Inga bruncher den här gången, sorry.

Ursäkta, me vad fan håller ni på med?!?! Jag är glad att ni blivit av med er ofokuserade mesighet, men den bästa utvägen är inte alltid att gå till tangomarkkinat. Men jag ska lyssna på albumet, det ska jag verkligen. (Kanske Julio Iglesias eller – ve och fasa – Paul McCartney dyker upp som gästartist?)

Jag tror det här blir framtiden för alla s.k. hipsterband. Slätstruket patos.